Tuschpennor och stora vita papper

 Mer än så behövs inte för att fylla en lördagskväll. Ett tomt vitt papper. Oändliga möjligheter. Inga begränsningar, jag kan till och med rita utanför pappret om jag vill. Hyresvärden skulle kanske inte bli så glad om jag kladdar ned hans skrivbord med tusch, men rent praktiskt skulle jag faktiskt kunna..

Att jag sen har tuschpennor som heter "junior designer" och har en åldersgräns på 3+ känns ju inte så väldans proffsigt. Å andra sidan kan det vara rätt skönt att kunna misshandla pennorna efter behag utan att få dåligt samvete för att det skulle råka vara något dyrt tjosan. 

Jag har tejpat upp mina teckningar på väggen. Känner mig inte alls barnslig, nej. absolut inte. 

Mot okända hav, genom maskar och hö

Jag har aldrig riktigt förstått innebörden av texten i Marie Fredrikssons "okända hav".  Jag antar att jag någonstans har accepterat att man inte kan förstå allt och bara låtit det passera.
"...mot okända hav, genom maskar och hö..."
Men härom dagen insåg jag att det kanske inte är så konstigt att jag inte förstått. Det beror på att hon inte alls sjunger så. Genom aska och höst, sjunger hon.
En lättnad sköljer över mig, över att jag aldrig någonsin sjungit denna låt så att någon har hört mig. Ibland har man flyt.

peace out

En liten kram från Mysan

Hyresvärdens katt heter Mysan och hon är bedårande. Hon kom spatserande förbi mig när jag var hemkommen och just skulle gå innanför dörren. Åh vad det gjorde mycket för humöret att bara få en liten kram från denna mjuka kurrande lilla varelse, hon är så go!

Efter en heldag med skolarbete vid datorn var det skönt att komma hem och läsa i den bok jag lånat av pappa. "Min mormor hälsar och säger förlåt" av Fredrik Backman. Jag gillar den, den är mysig. Det är samma författare som skrivit "En man som heter Ove".

Världens finaste lilla box har jag fått av världens finaste lilla faster. Den pryder min fönsterkarm tillsammans med allt annat bråte jag förvarar där. Den står där, förgyller min tillvaro och gör mig glad. På ett sådant sätt som bara världens finaste små boxar kan göra.

Jag kan verkligen inte förstå varför!

Jag går på universitetet. Skulle lika gärna kunna skriva "himmelriket", för det är så himla bra. Man läser en kurs i taget. Alla kurser har olika längd, från tre veckor till närmre femton veckor. Självklart är det som med all skolgång, vissa ämnen är inte lika roliga som andra. Ibland är det riktigt stressigt och man sitter sena kvällar med prestationsångest. Men det får man räkna med. Det som är så himla bra är att det finns ingen "vardag". Schemat ser ju olika ut för varje vecka. 

Men det bästa av allt är att man avslutar en kurs innan man börjar med en ny. Tycker man att en kurs är riktigt tråkig och jobbig är det SÅ skönt att lämna den bakom sig! Däremot, handlar det om en kurs man tycker mycket om, då njuter man den tiden och tar riktigt vara på den för man vet att den inte kommer tillbaka. Nu tar man nya tag efter varje kurs, korta intervall. Till skillnad fån grund- och gymnasieskolan. 

På grund- och gymnasieskolan. Där går man ett helt år med samma schema. Ett helt år. Man har runt fem ämnen varje dag. Varje vecka ser likadan ut. om och om igen. I ett helt år. Det är först vid ett nytt skolår, första dagen som man tänker "nya tag, det här året ska jag ge allt!" Men redan i slutet av dagen har man svårt att hålla isär alla de lektioner man gått på. Och där slocknar motivationen. Det är dödligt tråkigt. Det är inte mänskligt någonstans. Usch! Är det så man försöker peppa ungdomar till att plugga vidare? Jag förstår verkligen inte. Kan någon förklara varför man har detta upplägget?

Jag gick bara helt vanligt.

Skjutdörrarna hade redan öppnat sig för människan som gick fem meter framför mig. Så jag traskade på, försjunken i mina tankar. Jag gick bara helt vanligt, när skjutdörrarna bestämmer sig för att de inte orkar vara öppna länge och, hör och häpna, stänger sig. PÅ MIG. 
Där stod jag en halv sekund och kände mig som en hamster vars ögon håller på att ploppa ut när ett litet barn klämmer nyfiket på den mjuka kroppen. Lyckligtvis insåg skjutdörrarna själva att de inte borde vara så närgångna, varpå de släppte taget om mig. 

Lätt generad efter skjutdörrarnas omfamnande kanade jag hem på den glashala trottoaren. Väl hemma satte jag mig i fönstret och solbadade i sällskap av min nya fina primula jag köpt för en tia. Nu finns här förhoppningar om en snar vår!

*¨*~*¨*~ Från mitt blå lilla rum ~*¨*~*¨*

 

 

En mammas hängivenhet

Ett år har gått sedan jag senast skrev på bloggen. Jag pratade just med mamma i telefon. Lite förvånad blev jag allt, när hon frågade om jag inte skulle uppdatera den snart.  Men jag gillar tanken av hur hon tappert följt denna sovande blogg i snart ett år, denna blogg som jag själv glömt bort.

Vad har hänt från februari 2013 till februari 2014? Jag har börjat studera. Har bosatt mig i ett litet rum. Ett blått rum. Ljusblå väggar och ljusblå matta, sängen pryds av ett blått mönstrat överkast. Det tog mig ungefär två dar att tröttna på den blå färgen, så mina lediga stunder ägnar jag ofta åt att fundera ut lösningar på hur jag kan få in andra färger på rummet. Lösningar som passar en studentplånbok. Lösningar som varken innebär att måla på eller spika hål i väggarna, eftersom jag bara hyr rummet. Det är en tuff nöt att knäcka. Men jag älskar det. Att gå och fundera. Pula lite i taget. Låta rummet få växa fram sakta men säkert..

Det har blivit februari redan, men visst har man fortfarande kvar känslan "nytt år, nya möjligheter". Trots att det är uppenbart att man har exakt samma möjligheter nu, som i december 2013. Töntigt egentligen. Men jag gillar känslan och håller därför kvar den lite till. Kanske finns där en möjlighet att jag i år inte tröttnar på bloggen och kan fylla den med något som kan vara värt att läsa. Och om jag får ordning på min fett hightech, tjocka lilla digitalkamera så kanske det dyker upp en och annan bild också.

 På återseende.