Jag gick bara helt vanligt.

Skjutdörrarna hade redan öppnat sig för människan som gick fem meter framför mig. Så jag traskade på, försjunken i mina tankar. Jag gick bara helt vanligt, när skjutdörrarna bestämmer sig för att de inte orkar vara öppna länge och, hör och häpna, stänger sig. PÅ MIG. 
Där stod jag en halv sekund och kände mig som en hamster vars ögon håller på att ploppa ut när ett litet barn klämmer nyfiket på den mjuka kroppen. Lyckligtvis insåg skjutdörrarna själva att de inte borde vara så närgångna, varpå de släppte taget om mig. 

Lätt generad efter skjutdörrarnas omfamnande kanade jag hem på den glashala trottoaren. Väl hemma satte jag mig i fönstret och solbadade i sällskap av min nya fina primula jag köpt för en tia. Nu finns här förhoppningar om en snar vår!