En mammas hängivenhet

Ett år har gått sedan jag senast skrev på bloggen. Jag pratade just med mamma i telefon. Lite förvånad blev jag allt, när hon frågade om jag inte skulle uppdatera den snart.  Men jag gillar tanken av hur hon tappert följt denna sovande blogg i snart ett år, denna blogg som jag själv glömt bort.

Vad har hänt från februari 2013 till februari 2014? Jag har börjat studera. Har bosatt mig i ett litet rum. Ett blått rum. Ljusblå väggar och ljusblå matta, sängen pryds av ett blått mönstrat överkast. Det tog mig ungefär två dar att tröttna på den blå färgen, så mina lediga stunder ägnar jag ofta åt att fundera ut lösningar på hur jag kan få in andra färger på rummet. Lösningar som passar en studentplånbok. Lösningar som varken innebär att måla på eller spika hål i väggarna, eftersom jag bara hyr rummet. Det är en tuff nöt att knäcka. Men jag älskar det. Att gå och fundera. Pula lite i taget. Låta rummet få växa fram sakta men säkert..

Det har blivit februari redan, men visst har man fortfarande kvar känslan "nytt år, nya möjligheter". Trots att det är uppenbart att man har exakt samma möjligheter nu, som i december 2013. Töntigt egentligen. Men jag gillar känslan och håller därför kvar den lite till. Kanske finns där en möjlighet att jag i år inte tröttnar på bloggen och kan fylla den med något som kan vara värt att läsa. Och om jag får ordning på min fett hightech, tjocka lilla digitalkamera så kanske det dyker upp en och annan bild också.

 På återseende.